Min Robin
Sitter ensam hemma och slappnar av framför slagern.
Samtidigt så saknar jag efter Robin som är ute och roar sig på Campus med vänner. De har spelat brännboll och nu är det bartömning på pubarna så kan tänka mig att de sitter där.
Jag tänkte också åka dit först för att umgås med mina vänner men jag kände att jag behövde en kväll här hemma i lugn och ro då jag har haft tid att plugga och bara ta det lugnt.
Ibland kan jag tycka att jag och Robin har lite för mycket att göra var för sig och för lite gemensamma aktiviteter. Samtidigt som jag tycker detta är jättebra för då uppskattar vi varandra så mycket mer när vi väl är tillsammans på kvällar och helger.
Det kan också vara skönt att få ha lägenheten för sig själv en kväll som denna och bara exponera tiden precis som man vill utan att bry sig om någon annan än sig själv.
ÄR så otroligt nöjd med hur jag och Robin har det nu för tiden.
Vi är sambos, pluggar för fullt vilket båda trivs med, båda är aktiva i våra studentföreningar, Robin är aktiv i VSF, jag jobbar på två ställen och utöver det umgås vi med mycket vänner.
Hur kan det bli så här på mindre än ett år i Umeå?
Svaret på den frågan är nog glädje, allt här uppe är kul och jag älskar studentlivet även om man gärna skulle haft mer tid åt jobb ibland.
Men visst är situationen annorlunda från vår tid i K-stad? Tycker ni inte det våra kära vänner som läste här även då?
Förra sommaren åkte vi fram och tillbaka mellan hans familjehem och mitt rum inne i stan. Det var charmigt och mysigt att göra så för det var kul att få träffa hans familj på helger men även skönt att sova i stan hos mig då vi ofta tog kvällsfikor nere på house of bagels med Sara eller liknande.
Åh tänk då jag gick sista året på Österäng, det var året då allting hände, elevrådet, Euroschool och allt skolarbete samtidigt som Robin var på andra sidan jordklotet i flera månader.
Då kändes det som en evighet men när jag tittar tillbaka på det nu gick tiden ändå fort. När jag tänker på det så blir jag glad, glad över att vi klarade det och hur det stärkte vårt förhållande. Men samtidigt blir jag nästan lite tårögd, för jag kan inte undgå att tänka på alla de kvällar jag låg i sängen och grät förtvivlat efter Robin. Ofta var det dagar som var för hektiska och då ville man bara ha en Robinkram på kvällen, en kram som aldrig kom.
Men nu är vi sambos och jag tror att vi har tagit igen alla missade kramar sen dess!
Att vara sambo med den man tycker mest och av allt är en otroligt trygghet för mig. Bara att veta att man alltid har honom brevid sig i sängen under natten är helt underbart.
Då spelar det ingen roll hur stressig, jobbig eller tuff dagen är. För den slutar alltid tryggt.
Samtidigt så saknar jag efter Robin som är ute och roar sig på Campus med vänner. De har spelat brännboll och nu är det bartömning på pubarna så kan tänka mig att de sitter där.
Jag tänkte också åka dit först för att umgås med mina vänner men jag kände att jag behövde en kväll här hemma i lugn och ro då jag har haft tid att plugga och bara ta det lugnt.
Ibland kan jag tycka att jag och Robin har lite för mycket att göra var för sig och för lite gemensamma aktiviteter. Samtidigt som jag tycker detta är jättebra för då uppskattar vi varandra så mycket mer när vi väl är tillsammans på kvällar och helger.
Det kan också vara skönt att få ha lägenheten för sig själv en kväll som denna och bara exponera tiden precis som man vill utan att bry sig om någon annan än sig själv.
ÄR så otroligt nöjd med hur jag och Robin har det nu för tiden.
Vi är sambos, pluggar för fullt vilket båda trivs med, båda är aktiva i våra studentföreningar, Robin är aktiv i VSF, jag jobbar på två ställen och utöver det umgås vi med mycket vänner.
Hur kan det bli så här på mindre än ett år i Umeå?
Svaret på den frågan är nog glädje, allt här uppe är kul och jag älskar studentlivet även om man gärna skulle haft mer tid åt jobb ibland.
Men visst är situationen annorlunda från vår tid i K-stad? Tycker ni inte det våra kära vänner som läste här även då?
Förra sommaren åkte vi fram och tillbaka mellan hans familjehem och mitt rum inne i stan. Det var charmigt och mysigt att göra så för det var kul att få träffa hans familj på helger men även skönt att sova i stan hos mig då vi ofta tog kvällsfikor nere på house of bagels med Sara eller liknande.
Åh tänk då jag gick sista året på Österäng, det var året då allting hände, elevrådet, Euroschool och allt skolarbete samtidigt som Robin var på andra sidan jordklotet i flera månader.
Då kändes det som en evighet men när jag tittar tillbaka på det nu gick tiden ändå fort. När jag tänker på det så blir jag glad, glad över att vi klarade det och hur det stärkte vårt förhållande. Men samtidigt blir jag nästan lite tårögd, för jag kan inte undgå att tänka på alla de kvällar jag låg i sängen och grät förtvivlat efter Robin. Ofta var det dagar som var för hektiska och då ville man bara ha en Robinkram på kvällen, en kram som aldrig kom.
Men nu är vi sambos och jag tror att vi har tagit igen alla missade kramar sen dess!
Att vara sambo med den man tycker mest och av allt är en otroligt trygghet för mig. Bara att veta att man alltid har honom brevid sig i sängen under natten är helt underbart.
Då spelar det ingen roll hur stressig, jobbig eller tuff dagen är. För den slutar alltid tryggt.
Kommentarer
Trackback
