loottas

Ussch denna dagen började inget vidare, vaknade med en känsla av olust till allting just nu. Det var väldigt typiskt för igår var jag fast bestämd för att ta mig ut i löparspåren här hemma i Blentarp nu på morgonen. Men det tror jag inte att jag orkar.
Har precis slängt i mig ltie frukost och bara det kändes som en jobbig handling.

Varför mår man så här ibland? Har det med humörsvängningar att göra eller är det inre stress  som vissa säger?
Jag vet inte, men jag tycker inte om det.

Aldrig förr har jag tänkt på mitt liv så mycket som jag gör nu, så lycklig som jag ofta känner mig. Känner att alla mina drömmar som jag hade den 26 oktober då Myte åkte till Australien har gått i uppfyllelse. Vi ska börja plugga i samma stad, samtidigt, till något vi båda vill bli och vi kommer att bo tillsammans ( förhoppningsvis). Jag kommer alltså kunna kalla mig för sambo om ca tre veckor, bara det får min mage att pirra till som aldrig förr.

Men samtidigt kan jag inte slappa av helt och hållet, jag hatar att leva i ovisshet, vilket jag gör nu. Vi vet inte hur vi ska bo och vi vet inte hur det blir där uppe så långt från familj och vänner. Det är i och för sig mest boendet som oroar mig, för det andra löser sig. Vännerna har man kvar och familjen stannar ju kvar. Ändå så känns det tungt att tänka på att om ca tre veckor kan inte jag bara träffa Sara inom 5minuter och dricka kaffe och inte heller kan jag åka hem till Blentarp över en helg för att träffa familjen hundarna och min kära vän Karin som har funnits där, ja så länge jag minns.

Det är väl en del av hela flytten att känna så här antar jag, för ju mer tänker jag på det ju mer väger allt det goda över det dåliga. För allt vi lämnar här hemma för tillfället kommer vi tillbaka till och Umeåvistelsen kanske vi bara får chans att en gång få uppleva.

Jag längtar efter föreläsningar om allt sådant roligt jag vill lära mig om kost och våra kroppar och allt sånt ni vet. Jag vill få upp gnistan för att engagera mig i nya roliga saker uppe i Umeå, precis så som jag har gjort i K-stad.

Kanske får jag alla dessa känslor just idag pga vi ska ut och äta på jobbet ikväll, något som ska bli jättekul men samtidigt känner jag nog lite seperationsångest. Vad händer utan jobbet, den trygghet jag har levt med så länge?

Ässch huvudsaken är att man inte har nya mål för stunden och det har jag, mål som att klara studierna, klara studentlivet bra, uppleva och njuta av sambolivet samt att få känna mig lycklig.

Nej nu tror jag bestämt att alla dessa ord jag har ordbajsat ur mig har gett mig lite ny energi till att orka gå ut, kanske inte springa men i alla fall ta en promenad.